söndag 14 februari 2010

Det fanns en tid...

...när vi inte sprängde taken på The Dubliner med allsång, när det inte fanns folk som kastade sig efter avspelade strängar och utkastade plektrum.
I början av vår resa spelade vi ofta på små pubar, med antingen ingen publik, eller alldeles för onykter publik. Ett av dessa ställen låg i Västerås. Där stod vi tre personer och spelade inför en sur bartender och två ätande gäster, samt en berusad kvinna som trodde att det var en Eva Dahlgren-tribute. Inget ställe man skulle återvända till idag.

Ett annat ställe låg i Köping. Där var publiken så packad redan innan vi började spela att vi lätt hade kunnat slå på en skiva, åka hem och fakturera.

Vad vill vi då ha sagt med det här svammlandet? Jo, att även om dom spelningarna var rent katastrofala rent artistiskt så lärde vi oss otroligt mycket av dom. Dom skapade en samstämmighet i gruppen som vi har nytta av än idag. Vi lärde oss dessutom att hantera fyllon bättre, vilket man än idag kan ha nytta av.

Skivan då? Jodå, den går absolut framåt.

/Pure Malt

Inga kommentarer: